Två personer, två underbara män som har funnits i min uppväxt och gett mig så mycket glädje. Som lämnade denna jord för ganska många år nu.
En av dem är min farfar, som jag än idag och alltid kommer göra är att se upp till. Att åka till Gotland för att spendera mina somrar på Gotland tillsammans med min farmor och farfar var något som jag alltid såg framemot. Så mycket glädje och kärlek man hade där, världen var fri från allt och jag har aldrig varit så glad som jag faktiskt är där.
Den dagen som jag fick besked att farfar hade lämnat denna jord, jag trodde jag skulle rasa ihop. Då jag redan hade problem och bråkade med familjen, hade dessutom ett halvår kvar tills jag skulle ta studenten.
Så mycket tårar som kom, det var i slutet av mars 2009 som han lämnade oss och jag känner hur mina tårar bara rinner nu av att jag saknar honom så otroligt mycket. Jag skulle fylla 19 år i juni samma år.
En person som kan ge en så mycket kärlek som du kunde, jag kommer alltid att beundra dig för den du är och allt du har givit mig. Älskar dig så, den skulden jag har inom mig för att jag inte fanns vid din sida i slutet kommer jag alltid att få leva med och det är något som jag håller på att accepterar i mitt liv.
Men jag kan lova dig en sak, under 2014 ska jag åka till Gotland och vara där ute och njuta och hälsa på dig. Kommer sakna dig något otroligt mycket när jag är där och jag vill att du ska veta en sak. Du är en av de bästa personerna som har funnit i mitt liv och du är en stor förebild för mig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta tills den dagen vi kan mötas igen.
Den största förlusten i mitt liv var min extra morfar eller vad man ska säga. Jag har alltid haft turen och ha två morfadrar och jag minns den eftermiddagen som vi åkte till Uppsala för att träffa dig då du låg på sjukhuset. Den kvällen då du sa till min mamma "du måste hjälpa Pernilla med skorna", kommer aldrig glömma det ögonblicket resten av mitt liv.
Den kvällen när man sedan kom in i mitt rum och berättat att du hade gått bort. Om jag inte minns fel så var det 2004, jag var 14 år och skulle behöva gå på min första begravning. Jag trodde att hela min värld skulle rasa ihop, att se sin mor gråta.
Fast du inte var vår riktiga morfar, men du älskade oss och tog oss under dina vingar och den kärleken du gav oss. Du hjälpte oss med saker och lärde oss mycket.
Jag såg alltid upp till dig och jag älskade dig, du kommer alltid vara min morfar. Jag kommer alltid ha två morfadrar och du kommer alltid vara en av dem. Du har funnits vid min sida se jag föddes och alltid älskar mig.
Jag känner en stor saknad för er båda idag och alltid, saknar er något enormt mycket att det gör ont i mitt hjärta just nu och jag känner hur tårarna bara rinner för jag saknar er så.
Jag hoppas ni är stolt över mig för det jag har gjort och för den personen som jag har blivit. Ingen av er hade chansen över att ha kommit på min student, ni vet inte hur jag sliter för att komma någonstans med karriären.
Ni kommer aldrig få sig mig gifta mig, ni kommer aldrig få lära känna och se mina barn. Något som jag önska mer än någonsin att ni skulle få göra.
I mitt hjärta kommer ni båda alltid ha en stor plats och ni kommer alltid finnas med i mitt liv. Älskar er så och saknaden är enorm.
// Pillan