Tänk att det redan är Maj månad, eller det har redan gått halva månaden. Jag måste erkänna att blogga kanske inte är min starkaste sida. Tycker det är en väldigt skön känsla med att blogga, att kunna skiva av sig men jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med det hela. Jag får försöka ännu ett försök, hur svårt det än är.
Har inte bloggat sedan i början av april, men har hunnit hända väldigt mycket och då har jag även haft semester i 2 och en halv månad, det har hunnit vara påsk. Men april var en månad som har bjudit på väldigt skit väder och de är väldigt tråkigt tyvärr. Dock såg jag på med elräkning att det var lägre än förra året, jippi :)
Jag har väl inte gjort något märkvärdigt egentligen på min semester utan har bara varit hemma och tagit det lugnt och slappnat av. Jag har försökt att ta hand om min trädgård, men tycker dock att det är tråkigt att arbeta hemma själv önskar att man hade en partner att dela sitt liv med. Känner mig väldigt ensam för man märker hur alla sina vänner har någon som de kan dela sitt liv med. Här står man själv och ser på, det ger mig väldigt stor ångest. För det är väldigt många tankar som dyker upp och ibland undrar jag om jag redan kanske har träffat min partner, min bättre hälft utan att ha sett det och bara gått förbi.
De jag har träffat under min tid, jag fyller snart 27 år gammal och jag har fokuserat väldigt mycket under mitt vuxna liv på mitt arbete, att göra karriär. Gjorde jag rätt val? De är nog en av de största frågorna som jag faktiskt ställer till mig själv och det är ett svar som jag aldrig kommer kunna svara på. Jag vet att jag har tagit de val som har gjort mig starkare som person, till den jag är idag. Men att stå här ensam och inte ha någon och det får mig att tänka en extra gång och jag vet inte om jag gjorde rätt eller inte.
Dock är jag väldigt stolt över den person jag har blivit, för den jag var för 8 år sedan var ingen person som jag var bekväm eller trivdes med. Jag är en mycket starkare person och mår ändå väldigt bra mot vad jag gjorde då. Jag har haft en väldigt stor berg och dalbana av känslor.
En av mina största hemligheter som jag hade då och som alltid gav mig en stor ångest, det var att jag måste väldigt dåligt och hade självmordstankar. Något som jag har lättare att prata om, jag har kommit en lång väg sedan dess och jag är inte samma person som jag var då. Jag har lämnat den personen bakom mig och jag vill aldrig någonsin komma tillbaka till det mörka hållet jag var i. Ibland kan jag dock få väldigt mörka tankar och jag är väl i den perioden just nu, tyvärr är jag nog inne i depression hur mycket jag än vill förneka det. Nu måste jag bara börja arbeta upp mig.
Frågan är kanske varför jag är deprimerad?
Jag är 27 år nu i juni, den 13:e för att vara mera exakt och jag har mål med mitt liv om vad jag vill komma men känner att det ligger långt bort, alldeles för långt bort. Min största önskan i hela vägen är att få barn, jag vill då inte få 1 barn utan jag vill ha fler barn om jag fick önska vill jag ha minst 5, 6 barn :) I hela mitt liv har jag alltid drömt om att ha en stor familj.
Tror mycket handlar om den familjen jag har vuxit upp, jag har själv ingen bra kontakt med min egen bror och känner mig väldigt mycket som ensam barn. Mina föräldrar skildes strax efter jag föddes, så har vuxit upp i ett skilsmässa hem. Dock är jag väldigt tacksam över att mina föräldrar inte stannade ihop bara för att vara ihop för barnens skull som man tyvärr ser i dagens samhälle. För mina föräldrar har bråkat hela min uppväxt, i mina ögon har jag sällan sett dem prata ihop. Känner att mycket av deras bråk har gått ut över min, hatade verkligen att höra de bråka med varandra för jag och min bror blev drabbade mer än vad de kanske förstod.
Två förebilder som jag alltid har drömt om att ha likadan familj, de är min farmor Gertrud och farfar Sven (saknar dig otroligt mycket). Deras kärlek tillvarandra är inte som någon annan, älskade att vara hos dem för där kunde jag känna mig älskad FÖR den jag var och jag kom bort från allt bråk. Kunde få vara barn, inte vara den som skulle medla mellan mina föräldrar. Deras kärlek till sina barn, inte minst till sina barnbarn. Ingen har varit så stolt över mig som min farmor och farfar, ingen gör mig gladare att ringa till dem. Att höra min farmors röst är den bästa känslan jag har.
Att se hur bra det har lyckas, det ger mig ett hopp i livet och jag drömmer om att hitta en likadan partner som min farmor hittade ute på danslogen och träffade farfar. Deras historia och få höra alla minnen, det gör mig glad och mitt mål i livet är att gifta mig på Gotland. Ön där jag bor och alltid kommer vara ett hem för mig, finns ingen annan bättre plats än denna vackra ö, paradiset.
Något som fortfarande oroar mig är att jag inte kan få barn, att jag aldrig kommer kunna få ett eget barn och inte kunna vara gravid i 9 månader och bära på mitt barn. Mardrömsåret var när jag fick mina missfall 2012/2013, inom ramen att ett år fick jag tre missfall. Tror mycket beroende på att jag arbetade alldeles för mycket, min kropp orkade inte och jag tänkte inte mycket på hälsan just då. Dock var det aldrig planerat att bli gravid, men att få missfall var en hemsk känsla.
Första gången hann det gå en stund medan de andra två var tiden inte långt, men känslan att veta att man kanske skulle ha haft en liten krabat gör mig ledsen. En sak har jag lärt mig av detta, man kan inte gömma sig bakom sitt arbete och grotta ner sig i arbetet. För känslorna jag hade, de var hemska och jag vet att efter 3e blev det bara värre och värre, sorgen fanns där och jag vet att jag fortfarande än idag tänker väldigt mycket på det ibland men jag har idag accepterat läget. Men dock står drömmen där och kommer alltid finnas där tills jag håller i en krabat som jag har väntat på i 9 månader.
Detta inlägg blev väldigt personligt, man kanske ska vara väldigt glad att många kanske inte läser bloggen men det känns skönt att få ut detta ur kroppen.
Har insett att jag inte är den som gärna öppnar mig för personer, har blivit väldigt sluten med mina känslor, mer än vad jag egentligen borde. Jag vet att jag är en person som behöver prata av mig men att prata med sina vänner, det är inget jag föredrar. Vare sig man vill eller inte, hur mycket än vännerna inte tänker på det som en helt annan sak så känner jag att jag tynger ner någon annan vilket gör att jag hellre håller det inom mig istället, borde skriva här istället. Detta är bra terapi :)
Nej, nu får det allt räcka för denna gång, ska försöka skriva oftare för er som läser :)
Kram
Pillan